maaallan

Vem bestämmer vad som är sant? Du? Jag?
Även om vi ser/hör/upplever exakt samma sak, så har vi nog uppfattat den olikt.
Om man bara ändrar ett ord, blir det lätt att hela sanningen vrids. Till något som det inte är. 

Ingen har monopol på sanningen - inte heller jag.! Jag kan inte veta vad som är sant för dig utifrån migsjälv.

Sannigslidelse är en dyrbar medfödd gåva, som behöver vårdas och bekräftas. Tappar vi kontakten med den går vi vilse i vår självhävdelse. Vi föredrar att tro på det vi önskar skall vara  sant, har vår uppfattning klar, och vill inte störas av frågor kring hur vi egentligen är.

En självförebråelse vi helst vill slippa är "egentligen borde jag ha vetat bättre" eller "jag visste ju faktiskt från början".  Ändock har vi så lätt att välja lätta utvägar, hålla med den som sist talade eller glänsa med  fint formulerad klichéer för att få en plats i gemenskapen och tillfällig sinnesfrid

Sanningen är en färskvara som ständigt måste prövas. Gårdagens sanning blir lätt till dagens osanning om vi inte ger oss utrymme för eftertanke.    

Egentligen vet vi alla att halvsanningar och lögner både förslavar oss och är ett uttryck för slaveri. Likafullt handlar vi mot bättre vetande och avstår från att rannsaka oss själva och tänka efter. Till detta behöver vi det ärliga samtalet för att få syn på våra förutfattade meningar.

Inget gott kan växa ur lögner. Börjar du ljuga inom en relation förlorar den genast i värde både för dig själv och din partner. Ljuger du för dig själv kommer du att förföljas av en gnagande oro. Det är mycket svårt att älska dig när du är förljugen.

Detta är inte samma sak som att vi alltid skall slänga sanningar omkring oss utan hänsyn till andra.

Vi intalar oss gärna att vi har monopol på sanningen när vi ljuger för oss själva. Inget gör oss så fanatiskt tvärsäkra som när vi anför en halvsanning som motiv för vårt handlande. Något utrymme för tvivel och eftertanke ges ej. 

I början av är vi för det mesta inte mogna att ifrågasätta våra små bedrägerier - vad vi i stället gör är att basunera ut dem och sedan invänta bekräftelse. När denna uteblir fylls tystnaden av ångest och lögnens släktskap med galenskapen känns hotande uppenbar.

Utan ett gott självförtroende är det svårt att fokusera på vad som är sant och vad som inte är det.

De flesta närmar sig frågor om sant och falskt med stor bävan och en del är frestade att fly eller kasta sig in i självdestruktivt beteende. 

Frågan kan ju inte isoleras från frågan om respekt för dig själv och andra och därmed nödvändigheten att skilja mellan verklig och imaginär skuld.

Eftertanke

Varje mynt har två sidor, varje sanning har två sidor. Men är någon av dem vekligen sanna?
Vem är du att fortsätta, när du själv vill bli lämnad i fred. Jag bad om ursäkt. 2 ggr tom.
Sen var det ett avslut. Du lämnade det hängande. Sopade det under mattan. Drog ner nivån till under dagis nivå.

Ingenting är omöjligt -för den som inte behöver göra det själv.
Det känns som det var lite väl mycket av den varan, inte göra saker själv. Varför inte ta sina egna konflikter. Iof är det väl mycket begärt när det säkert aldrig har inträffat eller kommer att inträffa.

Tills dess. 

Använd spegeln och inte kikaren när du letar efter fel.

Känner inget. Saknar inget. Känner allt. Saknar allt.
Orkar inte tänka klart. Vill mest bara sova.
Krypningar i kroppen .Rastlös i själen.
Tänker för mycket. Tänker inte alls.

Åh!

Tristessen kommer krypande. Enrgin sinar. Elden falnar. Glöden slocknar.
Fast sammtidigt ett ljus i en lång tunnel. Så nära men ändå så långt.

Vill brinna med en längtan så stor. Vill känna med alla sinnen.
Våga släppa tag o falla. Styrkan att ta sig upp. Vill stå på toppen o skrika av glädje.

Förändring. Stort steg. Nära nu.